tisdag 30 juni 2009

Nu är jag min egen igen...

Frya år av heltidsarvoderingar är över. Fyra år av studentpolitiskt engagemang. Av att brinna för att göra det bra för studenterna, både de som pluggar nu och de som kommer sedan.

Det har varit en jäkla berg- och dalbana som jag verkligen inte hade hade velat vara utan men när jag nu kliver av är det inte utan att jag är mer än lovligt skakis. Det ska blir grymt skönt att få vara fri att tycka vad jag vill. Har laddat ned på paryiprogram och hoppas på att vara klar över vilket parti jag vill tillhöra i framtiden under morgondagen. Har ju en ganska klar magkänsla men vill inte bestämma mig innan jag läst programen ur ett vad-tror-jag-är-en-bra-politik-för-hela-samhället synvinkel. Sla bli spännande att sätta sig in i andra frågor än de som rör högre utbildning. Men nu sova.

lördag 16 februari 2008

Att känna igen smärta

Jag är hos pappa i Leksand, här får man tid att läsa, tänka och skriva. Boken handlar om ett barn som heter Martin och far mycket illa. Hans pappa är död och hans mamma har flyttat utomlands. På sidan 197 skär han sig i handleden som ett rop på hjälp. Att unga skär sig själva är något vi pratar om som ett problem som uppstått i det samtida samhället men boken jag läser heter Nässlorna blomma kom ut 1935, skriven av Harry Martinsson. Huvudpersonen går sockengång och är inte sysslolös utan osedd.

Jag tror att vi bland inte känner igen saker för att vi bytt namn på eller bild dem.

Ett annat exempel kommer från Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där flickan Ingrid skendör av längtan och olycka. Skendöd är i boken inte okänt begrepp utan erkänt, om än ovanligt, tillstånd. Boken kom 1899, alltså hundra år innan vi i Sverige pratade om apatiska flyktingbarn som något unikt för nutida Sverige. Jag tror att Selma kallat dem skendöda.

Att ungas sätt att uttrycka och hantera smärta är något som vi hälst inte pratar om. Är det därför vi inte känner igen dem? Kanske är det också ett mentalt försvar, man kan konsternera på att förundras över hur det ”nya” unika beteendet uppkom. Vi frågar oss hur det kommer sig att flyktingbarn bli apatiska just i Sverige, just nu? Varför så många unga skär sig i västvärden, just nu? Det viktiga är att hålla fokus på vad man kan göra åt det och mindre på det skenbart unika.

fredag 15 februari 2008

Studentpampen har talat


Det här är kommentarer på ett inlägg som Adrian Kaba (S) skrivit, men som jag ville lägga upp här med. Adrians inlägg hittar ni här


Hej Andrian,

jag heter Moa och jag tillhör nog studentpamparna i Sverige. Efter att ha läst din blogg kände jag att jag borde skriva till dig.

Jag är idag ordförande för ett regionalt samarbetsorgan för Göteborgs studentkårer. I egenskap av det företräder jag ca 50 000 studenter och minglar med höjdarna i staden. Jag ligger också i topp fyra i arvoderade kåraktivas löneliga, jag får 14 000 kr i månaden, före skatt. Det vanligaste är att man ligger på 11 000 kr till 13 000 kr i före skatt månaden, bland dem jag känner till. Jag jobbar ca 50 timmar i veckan, ibland upp åt 65. Det är alltså denna höjdarlön du påstår att jag vill försäkra mig om till kostnaden av 1 100 studieplatser. Jag blir mycket illa berörd av det påståendet.

Jag tänkte berätta lite om vad kårerna gör så att du kanske förstår varför vår verksamhet är värd att slåss för. Vi brukar dela upp vår verksamhet i tre delar, dels rättsäkerhet, dels utbildningsbevakning/utveckling och slutligen till studiesocialt.

Rättsäkerhet är helt enkelt att ta till vara och skydda studenter vars rättsäkerhet kränks. En verksamhet inte helt olik delar av fackens. Att det behövs en oberoende part för detta inte märkligt. Det är tryggheten för studenterna vill jag värna.

Utbildningsbevakning/utveckling är att vara en del av den högre utbildningens utveckling och också här bevaka studenternas intressen I klassrummet går det att påverka en del. Jag tycker att det finns en poäng med att studenter inte bara ses som köpare av en färdig utbildningprodukt utan också är med och påverkar ramarna för verksamheten. För detta krävs både infrastruktur och rätt till inflytande. Det finns en demokratisk poäng i att visa på att det går att ändra ramar. En poäng som för övrigt inte bara bör tillfalla högskolestudenter utan borde vara självklar även för KYstudenter, folkhögskolestudenter och komvuxstudenter.

Studenternas medverkan innebär inte bara ett demokratiskt inslag utan ses av såväl lärare, studenter och rektorer som en kvalitetsgarant. Kårerna hjälper till att påpeka när det är för låg kvalitet helt enkelt. Ett exempel på detta är undersökningar som flera kårer har gjort gällande hur många timmar lärarledd tid studenter får. Att studenterna behöver en organisation sig för att göra detta är tydligt. Det är studenternas inflytande jag vill värna.

Gällande studiesocialt går den verksamheten typ runt av sig själv. 80% av kårernas intäkter går till de två ovan nämnda kategorier. Vad man bör tänka på är vilken roll det studiesociala spelar för studenterna. Kårer försöker att fixa det som studenter behöver som ingen annan tar ansvar för. Vist, festverksamheten är en del, men vilka tror du mest behöver den typ av välkomstarrangemang och socialspelplan som kårernas festföreningar ser till finns? Akakademikerkidsen? För att lyckas med sina studier är studiekamrater mycket viktiga. Man hjälper och tar hjälp av varandra.

Annat som faller in under studiesocialt är t ex teaterföreningar, politiska föreningar, föreningar som spelar in film, idrottsföreningar osv. Ofta utgör kåren en yta för att organisera upp nya föreningar så att det ska finnas något för alla.

Andra studiesociala frågor kårerna arbetar mycket med är studenters hälsa, förskolor för studenters barn, bostäder och studenters ekonomi. Kårerna försöker att se till att ingen ska hindras från att börja studera eller klara på grund av sin personliga situation, ekonomi eller sitt kontaktnät. För detta krävs kunskap och engagemang. Det är det studiesociala arbetet jag vill värna.

Jag är inte ensam om att vilja värna dessa värden. Ett antal studentorganisationer, med SFS (Sveriges förenade studentkårer) i spetsen har ställt följande krav:

- Staten ska garantera möjligheten att utöva studentinflytande genom att ge ett stöd till högskolorna som ska ges vidare till kårerna. Beloppet ska bestämmas nationellt, inte genom en lokal förhandling mellan kår och lärosäte. Detta för att garantera oberoendet.

- Dessa medel ska vara i form av öronmärkta resurstillskott. Vi vill inte behöva ställa studentinflytande mot lärarledd tid eller studieplatser.

- Studentinflytandet måste vara lika starkt som idag och regleras i statlig förordning även i framtiden: Utredningen om avreglering av universitet och högskolor ska inte föreslå några avregleringar på områdena rättssäkerhet och studentinflytande.

Så till ditt argument om att kårpamparna inte ska leva gott på bekostnad av studieplatser. Som kåraktiv har jag hört den hör typen av argumentation flera gånger tidigare, valigaste är gäller nog doktorander: ”Jasså ni vill ha anställning, nej det går inte för det blir ju dyrare än att ha dig på stipendiet. Då blir det ju färre som får bli doktorander. Det vill ni väl inte, för ni är väl inte själviska” Att det sedan innebär att de doktorander som finns hamnar utanför de sociala trygghetssystemen brukar viftas bort.

”Du säger jasså, ni vill skydda kårens finansiering, nej det går för då blir det ju 1 100 utbildningsplatser mindre. Det vill ni tydligen, för ni är ju rädda om era pamplöner”. Att utan kårernas verksamhet får de studenter som bli kvar sämre rättsäkerhet, mindre möjligheter till reellt studentinflytande och en sämre studiesocial tillvaro. Det spelar som ingen roll, eller?

Resonerar du på samma sätt när det gäller Hyresgästföreningen med? Jag är faktiskt nyfiken. Man skulle ju kunna sänka hyrorna med den del som idag går till förhandlingsavgift. Tror du att det skulle leda till lägre hyror i längden?

Kårerna har inte sagt att man bör ta pengarna för att finansiera ett fortsatt starkt studentinflytande från antalet utbildningsplatser. Det var det utredaren som föreslog. Däremot säger vi att verksamheten är så viktig att det måste få kosta.

Om du vill så hör av dig till mig på moa.neuman@gfs.se så kan vi ses över en kopp kaffe och prata om saken.

MVH

Moa

torsdag 6 september 2007

Borgarklassens diskreta skam

När jag var liten tog min pappa med mig, min lillebror och min vän på en magisk resa. Till Paris bar det av och det relativt nyöppnade Disney Land som ligger där än idag. Vi tillbringade två dar med att bo på mexikaninspirerat hotell, äta dyr mat och köa. Allt detta gjorde vi med mycket stora ögon, för det fanns så mycket att se. Plastslott, plastbasar och plastdrake. Ett lejon gjord av apelsiner, 3d Michael Jackson video och ankparad. Och allt var ren. Om man råkade tappa ett godispapper dröjde det inte länge förens en (påfallande ofta mörkhyad) parkstädare var där och sopade upp det. Utanför parken fanns regler om att man måsta ha skor och tröja på inne i parken. Två dar är lång tid i ett barns liv.

När den tappra, sockerstinna skaran gav sig av hemåt till de röda stugornas land passade vi på att se lite av romantiska Paris. Det skulle vi aldrig ha gjord. Jämfört med kliniska nöjesparker var Paris mycket smutsigt. Inte gjorde det gråmulna värdet saken bättre. Det var där, på en kartongbit med ett barn i sina armar jag för första gången såg en tiggare. Det glömmer jag aldrig och jag mins att jag tänkte att det där skulle aldrig kunna hända i Sverige.

Sen vande man sig undan för undan, vist någon uteliggare i Stockholm såg man väl tigga, men det var ju en annan sak. Och sakta härdades man. För fler blir det tro inget annat.

För inte alls länge sedan dök det upp proffstiggare här i Göteborg. Tidningarna skrev om det och man pratade om på lunchen. Sedan vande vi oss, går förbi.

I mitt favorit jultvprogram, Karl-Bertil Jonsson, kommenterar Tage Danielson tiggarna på gatan med orden: För det här begav sig på den tiden när det inte var fult att vara fattig. Vi är påväg tillbaka till den tiden. Men kanske är det dags att funder över för vem det inte längre är fult.

I Paris var det med stolthet jag tänkte att i Sverige lämnas ingen att tigga i ett gathörn. Nu, när jag vuxen och härdad går förbi mannen som sitter vaggande vid en spårvangshållplats, svider det till av skam. Jag skäms över att mitt samhälleoch jag inte gör mer än så.

fredag 3 augusti 2007

Bloggen vs Proggen

Kommer en låda till mig, fylld med några av min familjs gamla skatter. Det är pärlorna ur mina föräldrars LP-sammling, arbetarrörelsens sånger och Ebba Grön trängs med Pink Floyd och Beates. Men också Jösses Flickor och Nationalteatern. Att jag får dem beror på att jag numera är den enda i familjen som har en fungerande LP spelare. Där av kan man dra två slutsatser, dels att tekniken går framåt och att jag är lite efter. Det senare kunde man i och för sig gissat sig till, i och med att jag börjar blogga först nu.

Jag tycker att det finns en likhet mellan Proggen och Bloggen i grundtanken: att du har något att säga ger dig rätten att göra det. Budskapet är viktigare än formen och just detta ger både Proggen och Bloggen sin formsliga särart.

När digitalkammeran kom pratde dess det om en demokratisering av fotograferingen. Att det nu inte llängre krävdes så mycket för att kunna fotta och framkala, det hade blirvit tillgängligare. Det samma gäller för mängder emd ny teknik, tänk på boktryckarkonsten (jo, jag får vara mossig), amatörradion och kassetbandspelaren. Teknik som folk lekte med och förde ut sina budskap med. Och vad hände sen. Komersen slår till.

Redan nu har droppar de tappra bloggriddarna som skulle säga sanningen av. Om några år kanske ändas några fragment finns kvar ute på webben. Då gäller det att ha ett glasklart budskap som slår genom pixlar och nostalgiskt skimmer. Som ett knytnävslag i magen som lämnar en ständigt fladdrande fjäril i hjärnan.

måndag 23 juli 2007

En sak i taget

Ibland blir sanningen så uppenbar att det inte längre går att blunda för den, hur gärna man än vill. Jag tror att döds ångest är en frukt av just ett sådant tillfälle när sanningen står naken i all sin fruktansvärda tydlighet. När jag vet och inser vidden av att min tid här på jorden, likt sand i ett obönhörligttimglas, är utmätt blir jag paralyserad. Det fortsätter jag vara tills jag lyckas glömma, lyckas fokusera på annat.

Samma känsla av övermänsklig hopplöshet kan komma över mig när jag blir vare de oerhörda orättvisorna vår civilisation innefattar. Ni vet ju vad jag menar, att de rika är allt för rika och de fattiga är alt för fattiga. Men att också bakom höga, vita murar i fina kvarter krossas människor. För det mesta vet jag bara, precis som jag tror att du också vet. Vi vet att de finns de som kommer att somna hungriga i natt. Att de finns de som inte har en chans att komma med något tåg. Vi vet att de långt borta och att de finns nära. Vi vet, på samma satt som vi kalt kan konstatera var närmsta ICA-butik ligger. Men det är skillnad på att vet och att känna, att inse. För inte så många dagar sedan var Åsa Lindeborg sommarpratare i p1. Hennes program var en personlig bild av klassamhället berättad utifrån hennes näras händer. Jag grät över hur djävligt allt var och fortfarande är. Grät och skämdes. Många som sysslar med politik säger att de är förbannade över orättvisor och att ilskan är deras drivkraft. Jag grät, tyckte synd om, kände med etc. och inte arg över. Över detta skämdes jag och kommer att skämmas igen nästa gång det händer.

Där med inte sagt att jag inte vill och kan förändra världen, jag kan bara inte hugga ned skogen på en gång utan måste ta det träd för träd. Om dessa, träden som skymmer solen, och om mig, tänker jag ägna den här bloggen.